Nat

Imorgon har jag inskrivning. Shit. Nu börjar allvaret. Det är skitsvårt att beskriva hur jag känner mig. Å ena sidan är jag så jävla nervös att jag har lust att skita i alltihop och jobba. Men samtidigt är jag så himla spänd och exalterad över att få börja plugga på riktigt!
Jag läste just igenom min kurslitteraturlista och blev så nedrans sugen på att köpa alltihop och börja läsa.

Det är lite som att jag vill komma igenom de första dagarna, för att börja plugga. All denna spänning åt olika håll kommer att få min hjärna att explodera!
Jag är mest orolig för att jag inte kommer att lära känna någon, och för att alla kommer att vara mycket äldre och mer erfarna än vad jag är. Lilla jag, nybliven student som inte kan någonting om världen utanför mammas lägenhet.

Och det skummaste är att jag känner igen många av känslorna från när jag skulle börja gymnasiet. Rädslan att inte lära känna någon, att inte passa in. Och jag insåg redan första  dagen i ettan, att jag inte hade behövt oroa mig. Ändå kan jag inte undgå den där jobbiga, förtärande känslan. GAAH! Det är så frustrerande!

Ja, ursäkta om det där var helt obegripligt, men jag behövde lasta av lite. Nu känns det lite bättre. Som det brukar när man får ordning på tankarna.

Om du läst så här långt så ber jag om ursäkt/tackar jag dig.

Kärlek (och lite ångest),

Natta


The feeling of summer w/ pics from Turkey and memories och more carefree, simple times.

Vaknade kvart i ett idag. SHIT! Jag har ALDRIG sovit så länge. Men kom i säng rätt så sent igår, så det kan ha med det att göra. Var och firade Lisis som blev hela 19 år! (Grattis!)
Det var superkul att träffa födelsedagsbarnet, eftersom vi inte har träffats på länge, men tyvärr så måste jag säga att jag aldrig känt mig så gammal som igår. Okej, jag var typ äldst, men det var inte bara det. Jag hamnade ofta i situationer där jag upptäckte att jag inte hade ett dyft gemensamt med dessa människor, just för att de var yngre än mig. Och det är inte så att de var några dagisbarn, långt ifrån. Men tre år kändes som en evighet. De ska börja gymnasiet i höst, medan jag ska börja universitetet.
Jag började fundera efter det. Är detta någon ny fas som inleds i mitt liv? När problem som kändes livsviktiga för ett par år sedan är triviala små skitsaker som jag inte kunde bry mig mindra om?
Det känns lite läskigt om jag ska vara ärlig. Det händer så mycket nytt i mitt liv just nu, och jag tvingas ta beslut som kommer att forma min framtid.
Men det känns i vilket fall som helst som att det i slutändan kommer att gå bra. Det känns som att vad jag än gör eller väljer så kommer det att lösa sig.