Nat

Igår begav vi oss (jag och min älskade mamsing) till Stadsteatern för att vara lite kulturella och se på teater. Skådespelet var Krig och Fred. Själv har jag endast läst delar ur boken, men jag har sett filmen (oj det låter som om jag är helt okultiverad och bara tittar på film!). Filmen är från -68 (tror jag) och på ryska - den fick en Oscar för bästa utländska film det året. Själv tycker jag att klippningen är häftigast. Själva historien är ju allmänt känd (och plagierad av Margaret Mitchell med Gone With The Wind) så den tänker jag inte gå in på djupare.

Jag blev i alla fall så otroligt inspirerad av att sitta och se hur skådespelarna är helt inne i sina roller, även när de inte pratar. Jag går ju själv på teater och känslan av att sitta där precis framför scenen (första parkett!) den går inte att beskriva. Det är magiskt! Det är nog därför jag fortfarande håller på med teater. Det är magin i att vara någon annan, känna någon annans känslor. Det är det som är så fantastiskt med teater.

Jag skulle faktiskt vilja gå på Scenskolan, men tyvärr så skulle nog min kära far och mor flå mig levande. För det är ju en sådan enorm konkurrens på den marknaden. Jag menar, få, sporadiska jobb, låg lön - det är nog inte det jag vill uppnå i livet. Men jag skulle verkligen vilja prova. Jag menar för att se om jag är någorlunda bra. I den teatergrupp jag går i nu, där är kanske nivån inte den högsta, jag skulle därför vilja prova och se om jag är tillräckligt bra. Men det är väl egentligen vad alla vill? Att få bekräftelse, att människor ska tycka om det man gör eller är. Är det inte så?