DaisyGrayBlue

Skrev en dikt för svenskan för ett tag sen... Mayakovsky-inspirerad^^


Historien handlade om en man.

Hans ögon föll i gråt

och sedan när han fann

en rostig gammal båt

Gav han sig bort

från vardagsliv.

Bort och ännu längre bort

med stora kliv

Genom universum gled hans båt

på vågor utav stjärnfall.

Han dirigerade vilt och galet

helt utan mall

Han seglade bort mot Vintergatans grepp

där stjärnor av vackraste silver bor.

Denne stolte man styrde nu sitt skepp

och spottade på Liknöjdhetens skor.

It all feels gray to me

No colors, shades of verve

All fallen in obscurity

Because it’s not deserved

If living means to see the sun

To live outside one’s head

If living is to always run

Then sure, I must be dead

I just can’t seem to feel

A happiness inside

Nothing here is real

Nothing here is right

And on my way I lost it, the art to be alive

Somehow it was forgotten, and I did not survive

TIDEN

Det finns en man

Tiden är hans namn

Och denna man

Bär ödet i sin famn

Han vandrar som han vill

Tiden står aldrig still

När solar föds

När solar dör

När natten nalkas

När ingen hör

Inga tårar syns på Tidens kind

För Tiden, han är blind

Månen visar sig

I solens spår

Och stjärnor vaknar

När Tiden går

Men snart skall även månen falla

Och med sig alla stjärnor kalla

Men Tiden, han har inget minne

Han glömmer alltid allt som hänt

Men ibland lyser något upp hans sinne

En minnets dörr som står på glänt

Och längs med kinden en osynlig tår

Och Tiden vacklar lite där han går

Men snart så glöms allt bort igen

Och Tiden vandrar på

Och ingen klagar alls för det

har alltid varit så

Och om han kunnat gråta så skulle Tiden det

Men det får ingen veta, det är en hemlighet

I longed for restless nights

When I slept for days

And longed for bloody fist-fights

While spending time in the pacifist's haze

I longed for passionate lust

When this boy was so much more

I longed for tepid disgust

When I hade someone to adore

When I finally got my heart's desire

I realized the stupidity in this

In the action filled line of fire

I forgot the things I would really miss

And when the night came crashing, I stood alone at last

As the thorn pierces my finger

Your words pierce my mind

The feeling of pain lingers

What I've lost I'll never find

The last thing I'll ever see

Before darkness takes me in

Is your eyes, scolding me

As they judge me for my sin

Your gaze, so raven black

Imprinted on my brain

I want my feelings back

My mind was never sane

I place my heart forever in your care

The rules of Loss, aren't always fair

The storm raged, the streets where soaked

A man was running, his fear thoroughly cloaked

He ran so fast from long-ago and past lies

He ran so fast, didn't feel the heavenly cries

His brow wrinkled at the thought of bending

As if the act in it itself was his life's ending

As if he would rather die than submit to this crime

As if death didn't mean anything to him in his prime

As he saw it catching up to him, breathing in his ear

As he heard all the petrifying groans there is to hear

His step grew slow, and suddenly he stood entirely still

As if knowing that this was beyond him, beyond his will

The cry that belched from his throat, made ravens weep

And as he fell into the pond of shadows, he fell so deep

The tears of birds did not touch him now, nor did the storm

In the place he was, here existed neither cold nor warmth

The air stood still and he touched it, it was stone

And from underneath his palm something golden shone

And as he saw his long forgotten ability to feel

Tears wet his skin as he realised what was real

He cried for the wasted part of his life

And crippling thoughts turned the knife

And as he fell into that endless sleep

He suddenly knew why ravens weep

Nu vill jag sova

Är så jävla trött

Dunsarna dova

I hjärtat - kantstött

Nu vill jag sova

Sova så sött

Finns inget att lova

Hjärtat - kantstött

Som månen om natten

Älskat och fött

En stjärna är skatten

Men hjärtat - kantstött

Jag önskar mig drömmar

Som de människor jag mött

Finns inga hela sömmar

I hjärtat - kantstött

Så många dagar

Jag ödslat och ött

Det finns inga lagar

I hjärtat - kantstött

Som stjärnor i ljusning

Vittrat och dött

Som bitterljuv tjusning

Ten thousand thorns in a line
Together forming my spine
Ten thousand thorns are chafing my eyes
They scold me like fire and freeze me like ice
Ten thousand thorns cutting my skin
With hot metalknives made out of sin
Ten thousand thorns under my feet
The agony and pain is fairly sweet
Ten thousand thorns admired as art
Ten thousand thorns piercing my heart

Mina regntyngda tankar

Faller ner i hopplöshetens mörka sår

Tappas vårdslöst bort

I sinnets kalla vrår

Jag irrar runt i mitt inres mörka skog

Där intet minsta ljus lyser

En vandring genom kallaste vinter

Här går jag och fryser

Förståelsens vind blåser genom träden

Och löven faller till marken mjukt

Så plötsligt inser jag

Mitt hjärta är sjukt

Ett obotligt virus

Som inifrån förtär

Den smärtsamma insikten

Jag inom mig bär