DaisyGrayBlue

Har fastnat lite för det här med sonetter à la Shakespeare...

It all feels gray to me

No colors, shades of verve

All fallen in obscurity

Because it’s not deserved

If living means to see the sun

To live outside one’s head

If living is to always run

Then sure, I must be dead

I just can’t seem to feel

A happiness inside

Nothing here is real

Nothing here is right

And on my way I lost it, the art to be alive

Somehow it was forgotten, and I did not survive

Okej, skrev denna för ett tag sen, har även översatt den till engelska, så jag kmr antagligen att lägga upp båda.

TIDEN

 

Det finns en man

Tiden är hans namn

Och denna man

Bär ödet i sin famn

 

Han vandrar som han vill

Tiden står aldrig still

 

När solar föds

När solar dör

När natten nalkas

När ingen hör

 

Inga tårar syns på Tidens kind

För Tiden, han är blind

 

Månen visar sig

I solens spår

Och stjärnor vaknar

När Tiden går

 

Men snart skall även månen falla

Och med sig alla stjärnor kalla

 

Men Tiden, han har inget minne

Han glömmer alltid allt som hänt

Men ibland lyser något upp hans sinne

En minnets dörr som står på glänt

 

Och längs med kinden en osynlig tår

Och Tiden vacklar lite där han går

 

Men snart så glöms allt bort igen

Och Tiden vandrar på

Och ingen klagar alls för det

har alltid varit så

 

Och om han kunnat gråta så skulle Tiden det

Men det får ingen veta, det är en hemlighet